Sara Mohammad, GAPF: "Vi måste fortsätta bekämpa hedersvåldet"

Våren 2018 intervjuade HVB&LSSGuiden.se Sara Mohammad. Vi pratade om det viktiga arbetet som GAPF utför för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Om att vi måste våga omhänderta barn som lever med hedersrelaterat våld och förtryck, och om svenska myndigheters rädsla för att ”göra fel” i frågor kopplade till kultur och religion. Fyra år senare undrar vi hur Sara ser på situationen i dagens Sverige, och vill också veta vad den nya lagstiftningen som trädde i kraft i juni i år innebär.

Sara flydde som ung från Kurdistan för att undkomma ett tvångsäktenskap. År 1993 kom hon till Sverige som politisk flykting och har sedan dess vigt sitt liv åt kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck. 2001 grundade Sara Mohammad föreningen GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime). GAPF är en sekulär och ideell förening som arbetar mot hedersvåld.

Hur ser du på dessa fyra gångna år? Är situationen densamma eller har något positivt skett?

– Det har hänt en hel del positivt på lagstiftningsområdet. Dels har vi fått en ny lag om utreseförbud som innebär att om det finns en påtaglig risk att ett barn förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller könsstympas, ska han eller hon förbjudas att lämna Sverige. Dels har vi fått en kriminalisering av barnäktenskap och i år har vi fått en ny brottsbeteckning med strängare straffskala för den som begår vissa upprepade brottsliga gärningar med ett hedersmotiv – det vill säga ett nytt brott mot hedersförtryck. I år, det vill säga år 2022, fick vi även en ny läroplan för grundskolan som bland annat ställer krav på att alla elever som slutar grundskolan ska ha kunskap om hedersvåld och förtryck samt att skolan aktivt ska förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

Vad kommer detta att leda till? Innebär detta att vi nu är på väg att förstå problematiken kring hedersförtryck?

– Det är givetvis bra att fler känner till problematiken och har kunskap om HRV, men många gånger saknas fortfarande förståelse för hur det är att leva som hedersutsatt. Det finns fortfarande arbete som måste göras. De nya lagarna måste implementeras, vi måste ta de utsattas perspektiv och ge dem långsiktigt stöd och skydd utifrån ett offer-perspektiv.

Sara berättar att hon i sitt arbete fortfarande ser att många inte vågar ta i hedersfrågan och att rädslan för stigmatisering står i vägen för att ta tag i de verkliga problemen. Hon tar som exempel det misstänkta hedersmordet på Hissingen i somras, där hon menar att debatten kommit att handla om rädslan att dra alla romer över en kam.

I vår tidigare intervju sa du bland annat att de som arbetar med utsatta barn; socialtjänst, skola och andra vårdinrättningar, måste våga omhänderta barn som lever med hedersrelaterat våld. Hur ser du på det idag, har vi blivit ”modigare”?

– Vissa kommuner har blivit allt duktigare på att hantera dessa ärenden. Ofta handlar det om kommuner där det finns en hederssamordnare. Men modigare? Önskar att mitt svar skulle vara ja, men svaret är nej. Socialtjänstens arbete styrs fortfarande av en önskan att ”förena familjen” och det går inte att ha det perspektivet på den grupp barn som utsatts för psykiskt och fysiskt våld. Där ska huvudregeln alltid vara att placera barnet långt ifrån familjen.

Gäller det alla situationer där barn utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck? Eller finns det situationer då familjen fortfarande kan fungera som en bra plats för barnet?

– Det finns en grupp där föräldrarna själva söker stöd för att förbättra sitt föräldraskap. Det kan vara ensamstående mammor som har flytt från hederskultur och hedersvåld som söker stöd. Eller när förskolan/grundskolans kurator ser och hör små signaler på oro hos eleven, då kan samhället jobba med familjens värderingar. Men inte när barnet redan utsatts för allvarliga kränkningar, begränsningar eller våld. Då måste man alltid tänka på vikten av att utgå från barnets bästa och inte föräldrarnas tyckande och tänkande. 

Hon förklarar att många socialsekreterare vågar vara modiga när de har kunskap, förståelse och erfarenhet av HRV-ärenden. Det är viktigt att de i sitt arbete har bra chefer som stöttar sin personal och skapar förutsättningar för dem att ta obekväma beslut. 

Kopplat till detta pratade vi om svenska myndigheters rädsla för att ”göra fel” i frågor kopplade till kultur och religion, en rädsla som leder till att man minimerar problemen och att man till och med normaliserar hedersrelaterat våld och förtryck. Tycker du att myndigheterna har lärt sig mer och tar sitt ansvar på ett bättre sätt nu?

– Det skiljer sig, som sagt, från kommun till kommun och vilken person som möter den utsatta. Jag har träffat modiga lärare och socialsekreterare som verkligen står på den utsattes sida och som gör allt i sin makt för att ge rätt stöd och hjälp. Som vidtar en LVU-placering, polisanmäler och ser till att den utsatte får en trygg tillvaro. Samtidigt ser vi socialsekreterare, skolpersonal, hälso- och sjukvårdspersonal som själva är bärare av hedersnomer eller som förlitar sig på föräldrarnas bortförklaringar om att man ”kontrollerar och begränsar” barnet för att vara snäll eftersom världen utanför är ond.

Sara tycker att det har blivit bättre generellt sett men att vi fortfarande har mycket kvar att göra. Hon berättar att det finns kommuner som ännu inte tillämpat utreseförbudet trots att det funnits som lag sedan juli 2020.

Våren 2018 lyfte du också fram vad intersektionalitetsperspektivet leder till. Har vi fortfarande dessa tendenser idag? Att inte inse att fattigdom och utanförskap inte förklarar hederskulturen.

– Trenden är tyvärr fortfarande sådan att det är lättare att bortförklara hederskulturens normer och våld med socioekonomiska faktorer. Givetvis kan socioekonomiska faktorer förstärka upprätthållandet av hedersnormer – men hederskulturen existerar även i välbärgade familjer med god utbildning och fina jobb. Vi stöter på flickor som har fina utbildningar vars föräldrar tycker att det är viktigt att deras dotter har ett bra jobb, som också utsätts för oskulds- och kyskhetskrav, som inte får välja framtida partner och som riskerar allvarliga konsekvenser i de fall man inte följer familjens normer och regler.

Som en av de positiva saker som skett sedan 2018 räknar du upp en ny lagstiftning som trädde i kraft i juni i år. Det handlar om en ny brottsdefinition gällande hedersförtryck. Vad innebär den?

– Lagen innebär att det införs en strängare straffskala för den som upprepat begår brottsliga gärningar med hedersmotiv mot en person, där gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning av den personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Brottsdefinition liknar fridskränkningsbrotten och handlar alltså om att se flera ”mindre grova” brott som sammantaget anses särskilt straffvärda då de utövas mot en och samma person med ett hedersmotiv. Den som begår ett brott mot hedersförtryck riskerar fängelse i lägst 1 år och högst 6 år.  

I vårt förra samtal pratade du också om det viktiga arbetet GAPF hade med att förmedla kunskap till de våldsutsatta, att få dem att förstå att de löper stora risker. Är detta fortfarande en stor del av ert arbete?

– Ja, vi jobbar fortfarande med detta när vi möter de utsatta. Vår stödverksamhet handlar om att ge verktyg till dem för att de ska klara av att stå på egna ben och då är det väldigt viktigt att medvetandegöra den utsatte om vilka risker hen lever med. Vi erbjuder både juridisk rådgivning och psykologiskt stödsamtal.